Klubbens historia

Vraken

Det allra första vrak som klubben kom ner och fick se var en fregatt vid namn 'Greve Mörner' som hade sänkts av Thordenskiolds flotta år 1720. Den låg i bottenleran alldeles utanför Nya Varvet och var rejält skadad efter ett antal muddringar under lång tid. Greve Mörner var man nere på redan under kriget. En del av kölstocken bärgades så småningom och var i många år uppställd i parken vid Gathenhjelmska kulturreservatet innan den helt vittrade sönder på 80-talet.

När så kriget äntligen var slut började Göteborgs AmarörDykarKlubb genast att ta igen allt det man hade fått avstå precis när man hade fått det i sina händer. Handlingsplaner för vrakutforskning fanns redan och nu började de realiseras. Vid Hunnebådans fyr i hamninloppet hade Svenska Ostindiska Kompaniets 'Götheborg' förlist år 1745. På bottnen nedanför det grund som blev fartygets öde och som utgör fyrens sockel hittade man porslinsskärvor som lämnats vid de omfattande bärgningar som företagits av James Keillers mannar i början av detta sekel, men av vraket syntes inget.

I Marstrands hamn besökte Göteborgs AmatörDykarKlubbs dykare de svenska fregatter, som för att undgå erövring av Thordenskiolds danskar, hade sänkts i juli 1719. På dessa vrak fanns fortfarande en del av skroven, samt en mängd större föremål synliga, bland annat ett antal bastanta järnkanoner. Inga bärgningar av betydelse gjordes dock, utan dykningarna syftade endast till att skapa en bild av vrakens läge och skick.

Mot slutet av 1940-talet startade klubben upp ett stort arbete som planerats under flera år, nämligen en inventering av vrak längs den bohuslänska kusten. De första noteringar om gamla trävrak, i det som kom att bli ett register, gjordes 1948. Strax därefter fick man kontakt med Svenska Dykareföreningens representant på västkusten, yrkesdykaren Tor Törnvall. Han kom att bli en mycket trevlig bekantskap för GADK. Tor Törnvall ägde nämligen en sommarstuga i norra ändan av Sotenkanalen och intresserade klubben för en tradition från trakten. Den gjorde gällande att cirka år 1660 skulle en holländsk skeppsredare vid namn David Slaman ha sänkt 5 stycken fartyg utanför Ulebergshamn, där han levde och var verksam. Slaman ville inte att hans fartyg skulle tas i bruk av den svenske kungen som vid freden i Roskilde, 1658, införlivat Halland, Bohuslän och Jämtland med Sverige. Törnvall, som inte bara dök för brödfödan! Fick med sig ett antal klubbdykare för att kunna göra en första undersökning i området sommaren 1949. De fynd som bärgades lämnades in till Sjöfartsmuseet i Göteborg och därmed hade Sveriges första, av amatördykare utförda vrakutgrävning blivit verklighet. Slamanvraken blev sedan en återkommande uppgift för klubben ända fram till 1967 då de sista dykningarna gjordes och Tor Törnvall kom att bli medlem i klubben ända till sin död 1993.